Gick upp, kollade mailen, kollade facebook, chattade med Fia.
Åt frukost, masserade nacke, huvud, käkmuskler och tinningar. Såg en 80-tals film som heter River Edge som gick på TV.
Nu känns det mycket bättre om än klockan hunnit bli 12.23 innan jag var på banan.
Man uppskattar tillståndet av icke-huvudvärk enormt mycket när man nyss haft ont i huvudet.
Tänk på det!
Jag håller på att läsa en bok som heter Sophies resa. Det är en sann berättelse om en liten flicka från Australien som heter Sophie Delezio.
Hon må vara den modigaste och starkaste människan jag vet.
När hon var 2 år låg hon och flera andra barn och vilade på dagis. En bil kraschade rätt in genom väggen till deras rum. Sophie hamnade under bilen, hjulen fortsatte spinna tills den tog eld.
Sophie togs till sjukhuset med 85% brännskador över hela kroppen förutom ansiktet som hon klarat tack vare att hon sov på mage.
Inget barn (och i princip ingen vuxen människa) har överlevt så svåra brännskador.
Hennes båda ben amputerades, under knäna, hennes ena hand amputerades.
Tack vare en enorm livsvilja, positiv inställning, skickliga läkare och ett oerhört stöd från familj, anhöriga, vänner och människor runt om i världen överlevde Sophie.
Hon lärde sig gå igen med proteser. En sprudlande glad liten flicka.
Så händer det som man inte tror kan hända. Blixten kan verkligen slå ner två gånger på samma ställe.
Sophie blir påkörd av en bil i hög hastighet.
Åter igen kämpar hon för sitt liv. 9 brutna revben, ett flertal frakturer, en hjärnskada.
Hur många föräldrar hade orkat med detta en gång till. Vad har man för val? Hur orkar man som ett litet barn börja om en gång till?
Sophie orkade och klarade sig även denna gång.
Jag frågar mig: Vad ska denna flicka åstadkomma i livet? Det måste finnas en mening med att hon klarade sig.
Sophie är en förebild, en människa som trotsar alla odds.
När man ser henne så känns det som att man inte har något att klaga på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar