Jag har vandrat längs Memory Lane idag. Jag har tänkt tillbaka, svepts iväg av minnen, dofter och en oerhörd längtan tillbaka.
En känsla av att det måste gå att ändra på det. Det är inte så här det var meningen.
När jag svängde av mot Lerbäcken, körde vägen jag skulle kunna hitta längs med slutna ögon så kändes det som att jag skulle hem.
Öppna dörren, känna doften, tända lampan och lägga mig i soffan. Bläddra i tidningen och vänta på att Ewa kommer hem från Furupark....äta middag, spela Skipbo (vinna!), se på TV uppe på övervåningen.....
Jag vill tillbaka. Det här känns inte rätt! Kom hem!
Ja du min vän... De är svårt att inte ha de gamla kvar... Men man har ju sitt hem där man har sitt hjärta... O de har du hemma med Mats...o hos din familj...o bland dina vänner...=) o katterna... Sen tar de bara ett tag att få hjärnan att inse de...
SvaraRaderaDe kanske är enklare för mig att släppa Lerbäcken just för att de kändes så tomt där den sista tiden som pappa bodde där... Hemmet var inte desamma mer... De saknades något...något viktigt... Som fyllde upp luften med sin utstrålning!
De blir aldrig desamma mer...Så är de.. Länge länge var jag nog den som levde i de förflutna... O ville så gärna ha de gamla som de alltid varit... Saknade de så de gjorde onte i bland... Men idag så ser jag på de med leenden...De som gjort mig till den jag är...
Saknaden efter vissa människor finns alltid kvar...Men man lär sig även leva med de... Jag är nostalgisk...o knyter lätt an till saker som jag kopplar till minnen.... O där tror jag att du o jag är ganska lika... Man behöver tid att släppa taget... O de gör man tillslut...
O då kommer värme o glädjen för minnena man fick...
Kramis
// Magda